Plötsligt så kommer den, viljan att fokusera. Den där bubblande känslan av att någonting vill komma ut genom fingrarna. Det har varit lite sisådär med det under en period. En mängd andra processer har behövt få utrymme, och har fått det. Men nu är den här igen, skrivarlusten.

En puppa

Det här året 2017 har varit ett av de mest betydelsefulla i mitt liv. Januari skakade om hela min existens och fick mig att bygga en kokong runt de allra viktigaste delarna av mitt liv. Där inne i puppan fick allt vara som det är och vara i sin egen takt. Att vakta kokongen och se till att den skyddade de liv som fanns däri var mitt primära fokus. Inne i puppan var allt i nuet och för varje dag som gick syntes utveckling, ett litet steg i taget. Under den här perioden fick jag lägga mycket åt sidan och prioritera hårt. Jag vill vara närvarande i det jag gör och för att kunna vara det, valde jag att tacka nej till olika båda roliga och utmanande sammanhang. Inget fick riskera att jag tog mitt fokus från det viktigaste, nämligen utvecklingen i puppan.

Luft under vingarna

Inne i puppan kunde jag se hur vackra vingar började formas, spröda och samtidigt starka med det allra vackraste mönster. Jag kunde känna en styrka växa och med den ett intresse för världen utanför. Så kom den äntligen, dagen när kokongen började bli för trång. Rörelserna blir allt mer målmedvetna och kraftfulla. En längtan efter att få känna luft under vingarna växer allt starkare. Jag låter det ske, en liten spricka i kokongen, dagsljus letar sig in och frisk luft fyller utrymmet. Nyfikenheten vaknar och växer och… där händer det, kokongens skal släpper den lilla varelsen fri. Vingarna släpps fria, fälls ut och trots att de fortfarande är spröda så bär de henne, mitt barn.

Så mycket mer

I den stunden kände jag för första gången hur vansinnigt trött jag var. Så ini hjärteroten trött! Jag insåg att här finns bara en sak att göra! Dags att bygga kokong nummer två, en plats för mig att ta hand om mig. Om den första kokongen var som en bunker där inget fick komma in, så har den här kokongen varit mer som en transparent adaptiv hinna som har funnits med mig varje dag. Den har gjort att jag har kunnat vara fullt ut i mina olika sammanhang. Parallellt med att vara väldigt lyhörd för mina alldeles egna grundläggande behov som sömn, motion, härvaro, kost… ja att vara Anna Vilkas helt enkelt. Det fina med den här puppan har varit att den är så smidig att ta på och av sig! För sådan är den min kokong, medtagbar. Jag älskar den, och den gör mig så mycket mer Anna. Vi får se hur länge den ska vara med mig, kanske resten av mitt liv, kanske inte!