Mamma, nu ska du höra! Det här hände i skolan idag och jag blir så j**dra matt!
Moa, snart 15 år, satt i baksätet i bilen och var riktigt irriterad. Den berättelse, ur hennes verklighet, som följde gjorde djupt intryck på mig, därför väljer jag att dela med mig av hennes berättelse och resonemang!
I gymnastiken idag spelade vi brännboll. Vi var blandade lag med både tjejer och killar i båda lagen. Och mamma du vet racken, det finns ett runt som är skitsvårt att träffa bollen med och så finns det ett platt som det är hur lätt som helst att träffa bollen med, det vet du väl? Okej i alla fall, när man spelar brännboll så handlar det ju om att man ska slå bollen och springa. Helst ska man slå så långt som möjligt så att man hinner varva. Hur som helst, när en tjej ska slå så ropar killarna:
-”Ta kärringracket så du träffar!”
Det behöver de inte ropa för det är ingen av oss som skulle ta den runda. Kanske prova två gånger och om man inte har lyckats träffa bollen så tar man den platta så att man kan springa. Det är ju att springa som är hela meningen med brännboll. Att springa utan att bli bränd. Så vi tjejer ser till att träffa bollen och att ta oss runt plan. Men mamma vadå kärringrack? Så j**dra barnsligt! Vi löser uppgiften! Annat är det med killarna!
Inte en enda av killarna kan tänka sig att röra det platta racket! De står där och ska vara så himla coola och slå med det runda racket, men tror du att de träffar bollen? Tror du att vi kan springa någonstans när en kille ska slå? Nej då, det kan vi inte, för de skulle behöva använda det platta racket och det kan de inte eftersom det är ett ”kärringracket” och om man väljer det så blir man automatiskt en kärring. Så himla barnsligt!
Så vet du vad jag gjorde mamma? Jag döpte om det och kallade det för gubbracket i stället idag. Varje gång en kille skulle slå sitt tredje slag med det runda racket så sa jag:
-”Ta gubbracket så att du träffar bollen och kan springa!
Fattar du hur arga de blev? Så var det fler och fler av tjejerna som kallade det för gubbracket. Då tyckte killarna att vi var skitfåniga och bara fjantade oss och att läraren skulle säga till oss.
När jag frågade vad läraren sa om det här, svarade Moa:
Ingenting!
I det stora och i det lilla sker förändringar. Jag är stolt över min Moa och tänker att det är uppfriskande med ögonöppnande historier! Vad tänker du?
Läs gärna Tusen gånger starkare
Fyll i din e-post lite längre ned på sidan, för att prenumerera på min blogg.